Ashura – Den röda födseln


 

Ju ambitiösare en person är för att uppnå sitt tydliga och uppsatta mål ju mindre hinder och svårigheter som kan avskräcka honom från att nå sitt mål. En sådan person är ingen som slutar och kommer att gå till extrema längder för att uppnå sitt mål beslutsamt och otröttligt. Men den som inte har uppnått visshet gentemot sitt mål och är tveksam söker väldigt mycket efter det minsta problemet för att sluta med att försöka nå sitt mål.

Under Ashura dagen tittade Hossein(A) på sina följeslagares kroppar på marken då han träder in i stridsfältet; dock blir varken förlusten av hans barn och broder och inte heller att se kropparna från sina följeslagare som blivit martyrer och vars kroppar han inte kan flytta från stridsfältet något som får honom att tappa stridsglöden. I ett sådant tillstånd har Hossein(A) ett högt mod och passion att strida mot fienden.

En av personerna som var närvarande i Karbala och som såg Hossein Ibn Ali(A) under hans sista få timmar i strid beskriver Imamens(A) mod med förvåning:

”Jag svär vid Allah(Swt) att jag inte sett någon man som förlorat sina barn och familjemedlemmar i strid och ändå vara så modig, ihärdig, tapper och orädd som Hossein(A), varken tidigare eller efter striden i Karbala. Trots det faktum att han var väldigt skadad och tusentals soldater omringade honom så sprang fienderna iväg som får och tömde stridsfältet när han försökte attackera med sitt svärd. När han väl skingrat soldaterna så brukade han återvända till sin ursprungliga plats och säga: ”Det finns ingen styrka eller makt förutom hos Allah, den Högste och Store(1)”.

Hossein(A) var den enda som du kunde känna i detta land fullt av fiender. I hjärtat av fiendens armé så fanns det vid varje tillfälle ett antal soldater framför hans svärd. Pilar sköts mot honom som regn. Vid ett tillfälle träffades hjälten i Karbala av en pil i pannan. Imam Hossein(A) drog ut pilen med hans hand med blodet forsade nerför hans ansikte.

Då blodet täckte hans ansikte så kunde han inte se fienden så väl. Han försökte torka bort blodet med sin tröja men träffades i hjärtat av en annan pil. Som en konsekvens av den pilen så föll helheten av den kärleken och tron, förkroppsligandet av all den ära och uppoffring till marken. Alla fiender samlades och de turades om att slå på Hossein(A) tills han föll ner helt och hållet på Karbalas mark. Då han tog sina sista andetag så sade han: ”O Herre! Jag är nöjd med Din dom, och ingen är värdig att dyrkas förutom Du(2)”. Hans ansikte sken med gudomlig kärlek då han kom närmare martyrskap. Hilal Ibn Nafi’ stod bredvid Umar Ibn Sa’ad. När han hörde att Hossein(A) föll så sprang han mot Hossein(A). Han beskriver scenen som sådan: ”Jag såg Hossein(A) då han var döende. Vid Allah så har jag inte sett någon som var täckt med blod och ändå vara så vacker som Hossein Ibn Ali(A)! Hans ansikte var full av ljus och skönhet vilket gjorde att jag glömde av mina intentioner som var att döda honom!(3)”.

Hossein(A) stirrade mot skyn med sina ögon som var täckta av blod och åkallade sin Herre. Och efter några minuter stannar hans pumpande hjärta och alltid började ånyo. Hossein(A), Martyrernas Mästare föddes bara för han dog inte. Hans martyrskap var sannerligen en röd födsel. Inget slutade i Karbala. Det var slutet för en ny början.

 


 

 (Ovan är ett urval från ”The Blood of God, a report on the Day of Ashura of Year 61 A.H” av Hujjatul Islam Jawad Muhaddithi)

 Fotnoter:

1. I’laam al-Wara, s. 243 – ‘Ayaan al-Shia, vol 1, s. 609 – Tarikh al-Tabari, vol 4, s. 345

2. Maghtal al-Hossein av Mughran, s. 283

3. al-Majalis al-Saniah, Seyyed Muhsin Amin, vol 1, s. 12