Farväl


 

Solens hetta denna gripande dag ökade mer och mer. I tre dagar hade Imam Hosseins(A)barn nu gråtit, ”Törst! Törst! Törst!”. En efter en kom Imam Hosseins(A)modiga män och bad om tillåtelse att få försvara hans sak. Dagen var som en evig smärtsam dödskyss. Marken dränktes i oskyldigt blod. Himlen lyste röd från solens tårar. Änglarna svimmade av de brutala handlingar som spred sig i denna öken. Torkan fick träden att klyvas itu. Hettan brände floderna. Imam Hossein(A) såg en efter en av sina älskade vänner försvinna på grund av sin eviga mod att försvara mänsklighetens renaste familj. En kristen tjänare hade fyllts med kärlek till Imam Hossein(A) och hade kommit för att även han ge sitt liv.
Habib var också bland dem som vittnat för den absoluta kärleken med sitt blod som renat Karbalas fält.
Solen hade dragit sig fram till zenit och det var dags för middagsbönen. Den bads i grupper med mänskliga sköldar, två av Imam Hosseins(A)modiga män som offrade sig själva för bönens skull. Detta var vad de kämpade för, och inte ens den fick göras i frihet under denna orättvisa kamp. Efter bönens slut föll de två kompanjonerna, fyllda med pilar som genomborrat varje del av deras underbara kroppar.

Det var bara Imam Hosseins(A)familj kvar. Zaynabs hjärta hade brustit av alla de sår som hennes ögon hade sett. De modiga kvinnorna i Imam Hosseins(A)följe hade uthärdat mycket. Var och en kallade på sitt barn för att se en sista glimt av dem.

Umm Rubab satt vid elden med sin lilla baby Ali Asghar och kelade lite. Hon tittade på sin söta lilla son som mötte hennes blick och viskade i hans lena öra, ”O min lilla stjärna! Jag önskar du hade vuxit till ungdomens fullmåne så även du kunde offra din själ för kärlekens skull.” Ali Asghar log bara, som om han visste något hans mamma inte visste.

Hassan(A), Imam Hosseins(A)bror, som tidigare hade blivit förgiftad av Yazids far – Mu’awiyah, hade sin son och fru i Imam Hosseins(A)omvårdnad. Umm Farwah, som hon hette, stod med sin son och såg ut över fältet medan hon fyllde honom med djupa ord, ”Qasem, mitt livs välsignelse! Om din fader levde idag skulle han ha offrat sitt liv först. Var modig och tveka inte att bli en krigare för kärleken. Möt din fader i Paradisets gårdar med ett leende och få honom att bli stolt över sin underbara son!”

En efter en av Imam Hosseins(A)kvinnor fyllde på så vis sina nära och käras hjärta med passionerad kärlek att kämpa för sanningens sak. Men Umm Kulthum, Imam Hosseins(A)syster, satt ensam i ett hörn och grät förtvivlat. Abbas hörde hennes gråt och fylldes med smärta över sin systers vackra tårar. Han kom och kysste sin syster på kinden och frågade omtänksamt vad som fått hennes själ att blöda så pass mycket. Hon grät ut, ”Abbas min älskade broder! Idag är det kärlekens dag och bara de som är villiga att offra det bästa kommer få smaka dess gudomliga vin. Men jag har ingen son att offra, vad ska jag ta mig till?!” Abbas fylldes med starka känslor över sin systers kraftfulla ord och brast ut, ”Min syster! Abbas lever fortfarande! Jag ger mitt liv som en gåva till dig. Sån ljuvlig person du är! Låt mig vara ditt offer, det skulle vara mitt nöje!”

Zaynab var också med sina söner, Mohammad och Aun. Hon såg dem djupt i ögonen och hennes inre lilja fyllde deras djup med kärlekens parfym. ”Mina älskade söner! Ni är Yin och Yang som fullbordar min existens. Ni är allt jag har och ni vet mycket väl vad denna kamp handlar om. Var bland de första som dundrar ut och möter dessa demoner och bränner dem med ljuset av er ära för kärlekens skull. Om ni lever medan vår älskade Imam Hossein(A) har gett sitt liv, skulle jag fyllas med skam. Men ni två är mina mörka ögon som kommer fylla Karbalas öken med tårar av kärlek, fyllda med dess blodiga färg i ert vittnesmål för det absoluta goda! Det är jag lika säker på som nådens bris har omfamnat oss i detta ögonblick!”

På så vis lugnade Imam Hosseins(A)kvinnor de oroliga krigarna med ord fylla av kärlek som fick dem att dyka djupt in i tapperhetens oas. En efter en gick de ut och fick möta sitt öde. Fienderna var tusentals och kampen var bortom orättvis, men ändå var Imam Hosseins(A)martyrer som månar fyllda med ärans sken när de mötte de miljontals stjärnorna i förtryckets mörker. Men även månen försvinner när dödens sol stiger och Karbalas öken blev renad med kärlek till Gud. I tre dagar hade de inte druckit en droppe vatten och lämnade denna jord lika uttorkade som den öken de föll på. Imam Hossein(A) tillät inte någon av de unga männen gå ut och kämpa men när deras mödrar kom, en efter en och bad honom om det, kunde han helt enkelt inge säga nej. Han visste att kvinnor är som rosor som du måste vattna med tillgivenhet och skina över med kärlek för att de ska blomma och fylla din omgivning med leendets doft. Hur kunde han neka dessa kvinnors sista önskan? Det kunde han inte, och inte heller gjorde han det. Sakta fick han se sina vackra söner, brorssöner och systersöner fylla evighetens bok med sina namn. Ali Akbar kämpade som ett lejon men skonade de som bad om nåd. Men hur kunde han fly från den svärm av pilar och spjut som regnade över honom? Hur kunde han skydda sig mot tio svärd som anföll honom och hans vita häst från alla håll? Denna arabiska prins, öknens skönhet som var vackrare än Saturnus och dess bågar föll och även han fick en sista blick av sin älskade fader innan han lämnade denna värld.