Fulländad kärlek


 

Plötsligt sågs en liten änglalik figur springa fram som ljuset. Ett gråt hördes som krossade varje själ i dess närhet, ”Pappa!? Pappa?!”. Sakta syntes en liten flicka, insvept i slöjans mörka natt med runda, oskyldiga ögon som reflekterade satinens djup. Hennes vackra ansikte lyste av hennes tindrande tårar. Det var Sakina, som hade vågat sig från tältens säkerhet och sprang ensam på detta blodiga fält med bara kärleken till sin fader som en vän på vägen. Hon kastade sig i sin älskade faders famn och grävde sitt mjuka ansikte djupt i hans bröst och fyllde det med tårar, precis som vattenfallet fyller grottan. ”Pappa! Pappa! Om natten sov jag alltid i din famn. Din söta röst fyllde mitt väsen med dess fräscha skönhet och drömmarna dansade runt din tillvaro. Nu har himlen svept in sig i samma mantel som jag bär, omfamnad i nattens sorgliga mörker över vad som skett. En strimma av passionens rödhet täcker himlavalvet, som om nattens hjärta har brustit och blöder för din smärta. Du var månen jag såg på tills hennes väcktare kom och försiktigt förde min själ till Paradiset medan jag ljuvligt sov i din famn. Låt mig få sova en sista gång i dina kärleksfulla armar och bli som månen som försvinner i solen av din närhet.”

Sakina grät mer än monsun regnet och varje tår var fylld med kärleks energi som dragits ur hennes väsen och fyllde Imam Hossein(A). Ju mer hon grät, desto svagare blev hon samtidigt som Imam Hosseins(A)inre fylldes mer och mer med hennes kärlek. Hennes rena tårar fick till sist Imam Hossein(A) att i ett sista andetag omfamna sin älskade lilla dotter innan deras själar tillsammans, hand i hand, vandrade genom livets dalar mot evighetens tårfyllda kärleks floder i djupet av Edens grönska, som två älskare som nått den fulländade kärleken…!