Händelsens dag


 

Under de tidiga morgontimmarna den tionde dagen (Ashura) så organiserade martyrernas mästare(A) sina följeslagare som bestod av 32 ryttare och 40 till fots. Han placerade Zuheir på höger sida av trupperna och Habib på vänster sida; han valde sin bror Abbas som flagbärare. Martyrernas mästare(A) placerade trupperna framför tälten och gav order om att gräva en kanal bakom tälten; han fyllde det med grenar och tände eld på dem för att förhindra fienden från att attackera bakifrån.

 

Umar Ibn Sa’ad med en armé på omkring 30 000 män organiserade sina trupper på följande sätt: han placerade Amr Ibn Hajjaj på höger sida av armén, Shimr Dhul Jawshan på vänster sida och Orwah Ibn Qeys var ansvarig för ryttarna, Shabath Ibn Rabe’i var ansvarig för fotsoldaterna. Hans slav var flagbärare(1).

 

När Imam Hossein(A) såg fiendens armé så reste han sina händer i bön och sade:

”O Herre! Du är min tillflykt vid varje sorg och elände, Du är min essens av hopp vid alla tragedier och Du är mitt vapen vid alla olyckor. De tillfällen som de svåraste eländen föll över mig och alla vägar var stängda så lyckades jag övervinna all eländen, eländen där vännerna höll sig borta och där fienderna var hånfulla, genom att vända mig till Din närvaro och förlora hoppet i alla andra. Det var Du som befriade mig från sorg och elände. Du är Mästaren över alla välsignelser och min slutliga mål och syfte.”(2)

 

Sedan satte sig Imamen(A) på sin häst och med en röst som alla hörde sade han:

”O Iraks folk! Lyssna på vad jag har att säga och agera inte hastigt; så att jag kan genomföra min plikt som är att rådge er och för att förtydliga anledningen för denna resa. Om ni accepterar min anledning och tror på det jag säger och dömer mig rättvist då har ni valt frälsningens väg. Men om ni inte accepterar min anledning och inte dömer mig rättvist så kan ni bestämma er om vad ni önskar bland er själva och lämna mig utan några alternativ. Min stödjare och hjälpare är den Allah som sände den heliga Koranen. Han är de froma människornas stöd och vän”.(3)

 

Alla var tysta; Imam Hossein(A) började med att prisa Allah(Swt), han skickade en hälsning över Profeten Mohammad(S), änglarna och alla Guds Sändebud(S). Sedan sade han:

”O folk! Säg mig: Vem är jag? Fråga er själva sedan om det är lämpligt att döda och vanära mig?! Är jag inte er Profets barnbarn?! Är jag inte son till Ali(A), Profeten Mohammads(S) kusin och efterträdare?! Är jag inte son till den första mannen som trodde på Allah och Hans Profet och vände sig till Islam? Är jag inte son till mannen som Hamzah, martyrernas mästare, är fabror till?! Är inte Jafar al-Tayyar, som har två vingar i Paradiset, min farbror?! Har ni inte hört Profetens hadith om mig och min bror där han sade: ”Dessa två är mästare över ungdomarna i Paradiset”?!

 

Om ni accepterar mitt ord, då innehåller inte det jag sagt till er det minsta felaktighet; eftersom jag vet säkert att Allah återvänder lögnens ondska till lögnaren och jag har aldrig ljugit i mitt liv. Så om ni tror att det jag har sagt är en lögn så finns det folk bland er som kan svara och erkänna detta om ni frågar dem. Fråga Jabir Ibn Abdullah, Abu Sa’eed Khidri, Sahl Ibn Sa’ad Saa’idi, Zeid Ibn Arqam och Malik Ibn Anas; de kommer berätta det för er då de har hört denna hadith från Allahs Profet(S). Är inte alla dessa anledningar tillräckliga för att ni ska undvika att spilla mitt blod?!”

 

Sedan fortsatte han: ”Även om ni tvivlar på Profetens hadith om mig och min bror, men tvivlar ni faktiskt på det faktum att jag är son till Profetens dotter? Vid Allah(Swt) så återstår det inget barnbarn till Profeten Mohammad(S) förutom mig! Ve över er! Har jag dödat någon bland er för att ni ska söka hämnd? Har jag lagt beslag på någons rikedom eller skadat någon på något sätt för att förtjäna bestraffning?”

 

Ingen yttrade ett ord. Imam Hossein(A) fortsatte:

”O Shabath Ibn Rabe’i och O Hajjar Ibn Abjar och O Qeis Ibn Ash’ath och O Yazid Ibn Harath! Var det inte ni som skrev brev till mig där ni berättade om att frukterna från era gårdar hade mognat, att alla platser var fyllde med gröna löv och att ni räknade minuterna för min ankomst samt att ni hade förberett en armé i Kufa som var redo för min befallning?”

 

Qeis Ibn Asha’ath svarade: ”Vi vet inte vad du pratar om! Men (vi rådger dig) att lyda Yazid då han endast söker godkännande från dig för hans styre…”

 

Imam Hossein(A) svarade: ”Jag svär vid Allah(Swt)! Jag kommer aldrig att lägga min hand i hans hand och jag kommer aldrig att fly striden som en slav. Jag söker tillflykt hos min och er Herre om att ni ignorerar mina ord; jag söker tillflykt hos min och er Herre från varje arrogant människa som inte tror på Domedagen.”

 

Han fick sin kamel att sitta sen. Vid denna stund så rörde sig armén mot Imam Hossein(A). Han bad om Profetens(S) häst, klädsel, utrustning och svärd; han tog på sig Profetens krigsklädsel, satte sig på hans häst och ställde sig framför armén.

 

Vid detta tillfälle valde Hurr Ibn Yazid att ansluta sig till Imamens(A) armé och Umar Ibn Sa’ad gav order om att striden skulle inledas. Två män vid namn Salim och Yasar tågade in i stridsfältet.

 

Shimr och Amr Ibn Hajjaj skrek åt deras armé: ”Dessa män kommer att göra motstånd till döden; strid inte ensamma mot dem”. Under denna stund så omringades Imamens(A) styrkor av Umar Ibn Sa’ads armé. Men hans tappra följeslagare höll stånd och attackerade dem med pilar och fienden blev tvungen att backa. Detta är känt som fiendens första attack och den underlägsna antalet i Imam Hosseins(A) styrkor blev tydligt här.

 

Imam Hossein(A) genomförde middagsbönen vid sin tid och under den tiden och innan det ägde flera strider rum mellan följeslagarna som försvarade Imamen och fienderna. Striden fortsatte efter middagsbönen tills alla följeslagare hade blivit martyrer. Och således var turen kommen till Imamens familjemedlemmar att träda in i stridsfältet. De blev martyrer en efter en.

 

Sedan sade Imam följande högt: ”Finns det någon kvar för att försvara Profetens familj? Finns det ingen som kan hjälpa oss för Allahs skull? Finns det någon som vill stödja oss i hopp om Allahs barmhärtighet och belöning?”

 

Kvinnornas gråt och jämmer kunde höras. Imamen(A) återvände till tälten för att lugna ner dem. Han tog sitt spädbarn från hans syster Zaynab(A). En kort stund senare blev även spädbarnet skjuten i nacken av Harmalas pil. Imam Hossein(A) fyllde sin hand med spädbarnets blod och slängde det i skyn sägandes: ”Denna tragedi är mild för mig eftersom Allah observerar det.”

 


 

(Ovan är ett urval tagen från “Absaar al-Ayn fi Ansar al-Hussain(A)” av Sheikh Mohammad Samawi)

 Fotnoter:

1. Irshad, vol. 2, s. 95

2. Irshad, vol. 2, s. 95

3. Irshad, vol. 2, s. 95