Imam Sajjad(A) satt på Imam Hosseins(A) matta medan Zaynab(A) talade om för Syriens kvinnor om det som hade hänt dem. Kvinnorna grät och sörjde. De hade ingen aning om incidenterna i Karbala och Kufa. Då de återvände hem berättade de allt till sina män. Illusionen om Yazids goda avsikter synades sakta men säkert. Det var rädslan för uppror som fick Yazid att frige medlemmarna ur Profetens(S) Ahl al-Bait(A).

I sin räddsla för att folket, som nu genom Imam Sajjads(A) och Seyyeda Zaynabs(A) talan börjat inse vad som skett i Karbala, skulle göra uppror, gav Yazid dem valmöjligheten att antingen stanna i Damaskus eller återvända till Medina. Då Zaynab(A) beslutade att återvända till Medina kallade Yazid Nu’man ibn Bashir, före detta följeslagare till Profeten(S), till sig och beordrade honom att fixa i ordning en bekvämlig resa. En truppenhet beståendes av ryttare och fotsoldater och rikligt med livsmedel tillgavs de. Vackert dekorerade vagnar med säten av sammet gavs till dem, men Zaynab(A) beordrade att allt skulle täckas över med svart så att folk skulle veta att resenärerna sörjde.

När Damaskusborna insåg att medlemmarna ur Profetens(S) Ahl al-Bait(A) skulle ge sig av tog sig kvinnorna till huset Zaynab(A) där befann sig i för en sista farväl. Många ackompanjerade karavanen en bit för att sedan återvända med tunga hjärtan. Under resan visade Nu’man mycket vänlighet och respekt till resenärerna. När de stannade upp, fästes männens tält upp en mil längre bort från kvinnornas så att de kunde röra sig fritt utan att synas av främlingar. Vid varje stopp höll de igång sorgeminnes hågkomster så att många kunde lyssna och lära sig sanningen.

När de anlände till Karbala fann de Jabir ibn Abdullah al-Ansari och några föreståndare till Bani Hashim som närvarade för att besöka Imam Hosseins(A) grav. Det har dokumenterats att resenärerna hade tagit med sig huvudet till martyrernas mästare, Imam Hossein(A), från Damaskus och att i Karbala återförenades det med hans kropp av sin son Imam Sajjad(A). En stor sorgeminnes procession hölls igång innan de fortsatte med resan.

När Medina var inom synhåll bad Zaynab(A) kvinnorna att tända lysen och hämta tälten. Svarta flaggor höjdes upp. Då Medinaborna fick vetskap om deras återkomst drevs de ut i flockar, och än en gång informerade Zaynab(A) folk om allt det som hände i Karbala och om alla svårigheter de gick igenom under fångenskapet. Efter en tid bad Imam Sajjad(A) kvinnorna att förbereda sig för inträde till Medina. Sedan steg de in i staden till fots med svarta flaggor upphöjda i skyn. Zaynab(A) tog sig omedelbart över till Profetens(S) grav och bad och talade om för honom om slakten av hans älskade dotterson. Hon återvände totalt förändrad, med sitt vita hår och sin böjda rygg. Trots det att hon återförenades med sin make vid återkomsten levde hon inte länge efter de plågande prövningarna hon fick gå igenom. Det exakta datumet och platsen för hennes död är det inte klart om men det tros att hon dog under år sextiotvå e.H. ungefär sex månader efter sin återkomst.

Det var hennes öde att deklarera Imam Hosseins(A), och de resterande medlemmarna ur Profetens(S) Ahl al-Baits(A), uppoffrande till världen för Islams skull. Hon avslöjade Ibn Ziyads och Yazids onda gärningar med mod och tapperhet.

Hon höll ut under fysisk smärta och psykisk pina med själsstyrka och var en källa till styrka för alla i hennes omgivning. Sorgen och bedrövelsen hon delade med sig var tömmande av hennes intensiva humanitet. Inte en enda gång revolterade hon mot det öde som Allah (SWT) valde. Kraften i hennes underkastelse var himmelsk, men ändå var hennes klagovisor oerhört mänskliga. Zaynabs(A) anda kommer att leva vidare i all evighet. Hennes mod, uthållighet och underkastelse kommer att fortsätta inspirera de som hör hennes livsberättelse.