Imam Sajjad(A) vände sig mot böneutroparen och sade "Du har uttryckt den Storslagnas Storhet medan Han ej kan mätas och inte heller kan mottas av sinnen, det finns ingen större än Gud den Högste."
"Ashadu anla ilaha illa Allah (jag vittnar att det ej finns någon gudom förutom Gud)" fortsatte han.
"Mitt hår, min hud, mitt kött, mitt blod, min hjärna och mina ben bär vittnesmål att det ej finns någon gudom förutom Allah" avbröt han böneutroparen än en gång.
"Ashadu anna mohammadan rasool Allah (jag vittnar om att Mohammad är Guds Sändebud)" försökte han fortsätta.

Imam Sajjad(A) vände sig mot Yazid.
"Yazid, är Mohammad(S) din (stora) morfar eller min?
Ifall du svarar att han är din ljuger du och ifall du säger att han är min är då frågan, varför slaktade du hans familj?"

Yazid tystnade och var okapabel till att svara ty det stora Sändebudet(S) var farmors far till Imam Sajjad(A). Vad anbelangar Yazids farfar var det Abi Sufyan, som var Profetens(S) dödliga ärkefiende. Syrianerna insåg att de höll på att drunkna i sina egna synder och att Umayyaddynastin inte skulle upphöra med deras vilseledning. Imam Sajjad(A) började introducera Profetens(S) Hushåll(A) till Syrianerna. Han underrättade de samtliga om att Ahl al-Bait(A) hade hög rang hos Gud den Högste, att de förklarade krig mot Islams fiender och att de led förföljelser. Tills dess hade Syrianerna enbart ljugits till om Profetens(S) Ahl al-Bait(A) och fick lära sig att inte känna annat än hat mot dem.
Imam Sajjads(A) eleganta tal hade stor påverkan på Syrianerna och fick de att i sin tur i smyg informera varandra om Umayyadernas falska styre och spred ordet vidare om Ahl al-Bait(A) så att fler och fler började se på Yazid med hat.

Vad anbelangar Imam Sajjads(A) betéende gentemot sina fiender, de som kände illvilja mot honom och de som felade mot honom såg och upplevde de enbart vänlighet från hans sida.

Imam Sajjad(A) träffade på Minha'l ibn Amr och den senare frågade honom "Hur har du upplevt kvällen, åh son till Sändebudet?"

Imamen(A) tittade på honom och svarade "Vi upplevde kvällen så som israeliterna upplevde Faraos folk då de slaktade deras söner och tog deras kvinnor i fångenskap. Å ena sidan har vi araberna som stoltserar hos icke-araberna om att Profeten Mohammad(S) var en ur deras led medan stammen Quraish stoltserar inför resten av araberna om att Profeten Mohammad(S) tillhörde dem; och vi å andra sidan, hans Hushåll, som nu är hemlösa... sannerligen är vi från Gud, den Glorifierade, kommna och till Honom återvänder vi."

Den största Profeten(S) var den ursprungliga källan för det arabiska samfundets ära och heder. Det var han som planerade dess ärevördiga liv och etablerade för det den starkaste staten i världen. Men Quraish, som stoltserade inför resten av det arabiska samfundet om att Mohammad(S) skulle tillhöra det, slaktade hans barn och tillfångatog hans kvinnoskara till sina slavar. När Syrianerna blev oärliga gentemot Yazid för hans slaktande av Guds Sändebuds(S) söta nektar, Imam Hossein(A) kallade han Imam Sajjad(A) till sig och bad om förlåtelse för allt det ohyggliga som hade begåtts mot dem.
"Må Guds förbannelser nå ut över (Obeidallah) son till Marjana!
Vid Gud om jag hade varit med honom (Imam Hossein) skulle det aldrig hända att han skulle fråga mig om något utan att få det omedelbart." sade han läggandes all skuld om Imam Hosseins slakt på Obeidallah. Jag skulle ha skyddat honom från döden med all min möjliga makt även om det skulle innebära att jag skulle döda några av mina egna söner. Men Gud har beviljat det som du än har bevittnat. Min unga son, skriv till mig och du skall få vad du än behöver. Däremot vände Imam Sajjad(A) sig bort från honom utan att säga något alls ty han var väl medveten om att Yazids dolda avsikt med det officiella ångrandet var ett försök att fly den politiska feldrag han hade utsatt sig själv för.

En judisk rättslärd var i Yazids råd. Hans beundran för Imam Sajjads(A) personlighet fick honom att fråga Yazid vem den unga pojken är.
"Ali son till Hossein" svarade Yazid.
"Vem är Hossein?" frågade den judiska rättslärden.
"Son till Ali son till Abi Talib." sade Yazid.
"Vem är hans mor?" undrade den judiska rättslärden.
"Mohammads dotter" svarade Yazid nonchalant.
"Glorifierad äro Gud" utbrast den judiske rättslärden och fortsatte "detta är sonen till din Profets(S) dotter...(varför) dödade du honom?

Du gick mot honom genom att fela hans blodsband. Vid Gud, om vår profet Moses(A), son till Imran, skulle ha lämnat ett barnbarn hos oss hade vi nog dyrkat honom istället för Gud. Er Profet(S) lämnade er enbart under gårdagens gång och trots det revolterade ni mot hans barnbarn och slaktade honom. Vilket hemskt samfund ni då har bevisat er vara!"
Den förargade Yazid beordrade att den judiske rättslärden skulle agas på munnen och ändå envisades han med att fortsätta.

"Slakta mig om du så vill. Jag har läst i Toran (den judiska skriften) att den som än slaktar en profets(A) avkomma kommer att ha förbannelser över sig så länge han lever. Vid sin död kommer Gud att orsaka honom evig helvete."

Yazid mötte Imam Sajjad(A) och frågade honom om hans önskemål och behov.
"Jag vill att du visar mig ansiktet som tillhör min far, ger tillbaka min kvinnoskara alla sina saker då de har ärvt eller fått mycket från sina föräldrar.

Ifall du önskar att döda mig, Sänd då med min familj en guide som kan ta de välbehållna till Medina."
Imam Sajjad(A) bad Yazid att visa honom sitt fars huvud och att få ta en sista farväl med honom eller att få ta med huvudet för att begrava det med det heliga liket, men Yazid vägrade honom sitt önskemål då han ville visa upp huvudet i landets olika delar för att skrämma sina antagonister från att ens tänka på revolter. Han önskade vidare att det som togs från kvinnorna den tionde Muharram borde lämnas tillbaka till de, han refererade inte till prydnader eller pengar utan till personliga saker, bl. de refererade han till Profetens(S) turban, bröstplatta och svärd. Yazid böjde på huvudet, tänkte på Imamens(A) önskemål för att en liten stund senare höja på sitt huvud och säga "Vad anbelangar ditt fars huvud ska du aldrig se det, men det som togs från dig skall lämnas tillbaka till dig. Vad anbelangar kvinnorna skall ingen annan än dig repatriera de hem till Medina och vad anbelangar dig, jag skall ej döda dig."

Yazid beordrade Nu'man ibn Bashir, en av Profetens(S) följeslagare (Sahaba), att eskortera karavanen tillbaka till Medina.
Han beordrades att påbörja hemfärden på kvällen då Yazid befarade risken för känslomässiga revolter eller uppror.

De utsatta kvinnorna bad Nu'man att ta de till Karbalaslätten för att förnya sina trohetseder med graven till martyrernas Mästare(A). Väl framme vid Karabala hastade kvinnoskaran sig till Abi Abdallah, Imam Hosseins(A), grav gråtandes och beklagandes. De stannade kvar vid graven tre dagar i sträck och sörjde honom så länge tills de fick hesa röster och brustna hjärtan. Enligt vissa rapporter dök Jabir son till Abdallah Ansari, Profetens(S) Sahabi, upp för att träffa Imam Sajjad(A) som då underrättade honom om Karbala och hela den tragiska berättelsen om Ahl al-Bait(A) och att de sedan lämnade Karbala tillsammans och begav sig till Medina.

När Imam Sajjad(A) anlände nära Medina stannade han upp karavanen, anordnade tältar för sina fastrar och systrar och vände sig till Bishr ibn Hadhlam.
"O Bishr, må Gud den Högste ha barmhärtighet över din far, som var en poet!" sade han och fortsatte "är du överhuvudtaget kapabel till att komposera liknande?"
"Ja, O son till Guds Sändebud" svarade Bishr.
Imamen(A) skickade honom ensam till Medina för att tillkännage Imam Hosseins(A) död till stadsborna. Bishr tog sig dit, tog sig hastigt fram till Profetens(S) moské och grät högljutt.
"O ni Yathrib-bor! (Medina kallades Yathrib innan Profetens(S) hijra)
Må ni aldrig kvarbli däri!

Hossein vart slaktad, så mina tårar nu strömmar.
Hans kropp nu ligger i Karbala medan huvudet visas upp spetsad på spjut!"
Medinaborna samlade sig en efter en vid Profetens(S) moské gråtandes och sörjandes över Imam Hosseins(A) martyrskap. De samlades runt den gråtande poeten Bishr och bad honom att informera de mer om Imam Hosseins(A) tillstånd.

"Här är Ali son till Hossein ackompanjerad med sina fastrar och systrar, dessa har samtliga återvänt tillbaka till er. Jag är blott hans budbärare för att informera var han är."
Medinaborna begav sig utanför Medina till Imam Sajjad(A) för att ta mot honom gråtandes. Historikerna har noterat att den dagen liknade dagen då Guds Sändebud(S) gick bort.
De omringade honom för att beklaga hans sorg. Han förberedde sig för att tala om de tragedier som hände de. Han var okapabel till att tala ståendes då sjukdomen ackompanjerad sorgen hade försvagat honom till dess yttersta grad, så en stol hämtades åt honom. Han satte upp sig på stolen och började sitt tal.

"Pris tillhör Gud, världarnas (Enväldiga) Herre, den Mest Barmhärtiga, den Mest Nåderika, Domedagens (Rättmätiga) Konung, alla skapelsers (Originala) Skapare, som är den Upphöjda i Himlarna, som är så nära, Han hör även de tysta talen. Vi prisar honom för de beprövande händelserna. Vid tidens tragedier, vid smärtan dessa tragedier orsakar, vid krossandet av kataklysmerna, vid storslagenheten av vår katastrof, vid vår stora, monstruösa och plågande svårigheter.

O folk, Gud den Upphöjde, pris tillhör Honom, har prövat oss med stora svårigheter och beprövningar, med en oerhörd förlust vid religionen Islam. Abi Abdallah Hossein(A) och hans familj slaktades medan hans kvinnor och småbarn togs tillfånga. Hans huvud, spetsad på toppen av ett spjut, visade de upp i varje område de anlände till. Sådan är den tragedi vars like inte finns någonstans."
"O folk, vilka bland er är glada efter hans martyrskap, eller vilket hjärta är inte bedrövat gällande honom?

Vilket öga bland er hindrar sig från tårar eller är fattig i tårar?
De sju höga himlarna begrät hans slakt; oceanerna begrät med sina vågor, så som gjorde himlarna med sina hörn och jorden med sin bredd; så som gjorde träden med sina grenar och fiskarna i havens djupa botten; så som gjorde Änglarna som är Sin Härskare nära och samtliga i himmelen."
"O folk, vilket hjärta är inte bedrövat i och med hans martyrskap?
Vilket hjärta trängtar inte efter honom?

Vilken hörsel upplever en sådan tragedi som händer Islam utan att bli döv?
O folk, vi har blivit hemlösa, exilerade, utstötta, avvisade, avlägsnade från samtliga länder som om vore vi avkomman till turkar eller Kabul utan att ha begått brott, eller ens något fel, eller ens på något sätt ha sänkt Islam!

Aldrig har vi hört något liknande om våra förfäder igenom antiken. Detta är något nytt. Vid Gud, hade självaste Profeten(S) krävt av de att bekämpa oss så som han krävde av de att behandla oss väl hade de inte gjort mot oss mer än de redan har gjort. Så vi tillhör Gud den Magnifike och i Honom ligger vår återkomst från denna plåga, och vilken stor, smärtande, hård, grym och katastrofal plåga den är! Våra klagomål om tillståndet och lidandet är framförda till Gud den Rättvisa, den Medvetna."
Sasa'a, en invalid som knappt kunde vandra på sina fötter, ställde sig upp och bad Imam Sajjad(A) om förlåtelse för att inte ha sprungit ifatt honom och hjälpt hans familj trots sin handikap. Imam Sajjad(A) mottog hans förlåtelse informerandes att han tänkte enbart gott om honom, tackade honom och bad i en åkallan för Guds barmhärtighet över hans far. Sedan gick han ackompanjerad med sina fastrar och systrar. Folk hade omringat honom gråtandes och beklagandes ända tills de nådde Profetens(S) moské. Väl framme gick Seyyeda Zaynab(A) fram till moskédörrarna och tog tag i handtagen gråtandes och grinade ut till Profeten(S).

"O min morfar, jag sörjer hos dig förlusten av min bror Hossein!"
De visa damerna som föddes och växte upp på Profetens(S) knän höll i en sörjningsceremoni för martyrernas Mästare. Imam Sajjad(A) grät bittert över sin far och sin familj.
Imam Sadiq(A) sade "min farfar, Ali son till Hossein, begrät sin fars död 20 år i sträck, när än mat lades framför honom grät han. En av hans nära klagade en gång sägandes 'jag befarar att du skall tyna bort så här.' så att min farfar svarade 'Jag klagar blott inför Gud och jag vet från Gud något som ni inte vet. Jakob(A) var en profet från vilken Gud separerade en son. Han hade tolv söner och han visste att hans son fortfarande var vid liv, ändå grät han över honom tills han förlorade synförmågan. Jag däremot tittade på min far, mina bröder, mina farbröder och mina vänner och såg de samtliga slaktade spridda överallt omkring mig så hur kan jag sluta sörja?

När jag än minns hur Fatimas(A) barn slaktades kväver tårarna mig. När jag än tittar på mina fastrar och systrar minns jag hur de flydde från ena tältet till det andra.'
När än min farfar(A) tittade mot vatten förvärrades hans gråt och hans smärta fördubblades. Detta för att vatten påminde honom om sin fars och sin resterande familjs törst. När han än skulle dricka lite vatten begrät han så han frågades om det och svarade 'Hur skulle jag kunna låta bli att gråta när min vägrades vatten medan djur hade det fritt fram till det?'"

Imam Sajjad(A) grät ständigt över sin far att det en dag frågades honom "Du gråter jämt och ständigt, även om det skulle bli din egen död, men med detta kommer du inte att tjäna något alls."
"Jag har dödat min egen själ och det är över den som jag gråter."
När en av hans nära en gång av oro frågade honom "Har inte ditt gråtande än slutat?"
svarade han "Ack dig!
Jakob(A) var en profet från vilken Gud separerade en son. Han hade tolv söner och han visste att den förlorade sonen fortfarande var vid liv; ändå grät han över honom tills han förlorade synförmågan. Jag bevittnade min far, mina bröder, min farbror och 17 personer från mitt Hushåll slaktas framför mina ögon så hur kan min sorg ta slut?"
Hans hjärta brast i och med förlusten av sin far, hushåll och vänner vars huvuden, aggressionens svärd kapade av på ett högst brutalt sätt.
Imam Hossein(A) var efter sitt martyrskap skyldig mer än sjuttio tusen dinarer till en grupp personer så Imam Sajjad(A) betalade de tillbaka allting vars resultat blev att han själv fick avstå från mat och dryck många gånger. När han fick tag på summorna löste han hastigt av skulderna och därmed befriade sin far från sådana obligationer.

Imam Sajjad(A) var speciellt vänlig och kärleksfull gentemot Aqils familj som då var kusiner till honom genom hans far. Han föredrog de bland sina samtliga släktingar och nära då de hade visat upp ståtlig manér under Karbalatragedin. Det var när Aqils söner och barnbarn offrade sig helhjärtat för Imam Hossein(A) trots sina unga åldrar. De tävlade med varandra för martyrskapets rang och frälsning. Samtliga män från Aqils släkte nådde martyrskap under slaget och tragedin för Guds religion och ära vilket är plikten att ställa sig upp mot förtryck vart man än ser det.
När Imam Sajjad(A) en gång frågades varför han föredrog ättlingar till Aqil mer än andras ättlingar svarade han "Jag minns deras stånd med Abi Abdallah (Imam Hossein), så jag känner för de (i medlidande)."

Revolutionären Mukhtar son till Josef donerade en stor summa pengar till Imam Sajjad(A) som han då använde till att bygga upp hus åt ättlingarna till Aqil för deras släktes uppoffringar för sanningens röst, fast senare demoliserades husen efter att Umayyaderna beordrade det.
Imam Sajjad(A) kvarstannade i Medina och lämnade ej staden förutom när han skulle utföra Hajj till Guds heliga hus eller när han skulle på pilgrimsresor för att besöka och hälsa på Imam Ali(A) och de andra rättfärdiga martyrerna(A) i Irak.