Karbala, för Allahs(SWT) nöje


 

Gud säger i den heliga Koranen:
”Och Vi gav honom det glada budskapet om en son med ett milt och fogligt sinnelag. Och då [sonen] hade blivit gammal nog att [arbeta tillsammans med fadern och] delta i hans strävanden, sade [denne]: ”Min käre son! Jag har sett i drömmen att jag offrar dig [åt Gud]. Vad anser du [om detta]?” [Ismael] svarade: ”Fader, gör som du blir befalld! Om Gud vill, skall du se att jag är tålig och uthärdar [allt].” Men så fort de båda hade visat att de underkastade sig Guds vilja och [Abraham] hade lagt [sonen] med tinningen mot marken, Ropade Vi till honom: ”Abraham [hejda din hand]! Du har redan utfört den befallning som du fick i drömmen!” Så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta; Detta var klart och tydligt en prövning. Som lösen för [sonen] tog Vi emot ett präktigt offer; Och Vi lät hans minne bevaras av senare släkten; Fred och välsignelse över Abraham!” (37:101-109)

Ovanstående verser beskriver händelsen mellan far och son. Fadern var beordrad av Allah(SWT) att offra sin älskade son. Sonen accepterade välvilligt att bli offer för Allahs(SWT) nöje; men räddades av Allahs(SWT) nåd.  Och Herren sade ”dhibhin Adhim (den stora uppoffringen)”, kommer att komma från senare generationer. Detta var ett prov av lydnad på Allahs(SWT) befallning. Profeten Abraham(A) älskade Ismail(A) otrolig mycket, men han älskade Gud mer. Han går därför med på att offra sin son för Allahs(SWT) nöje. Sonen Ismail(A), en yngling med hela livet framför sig går inte endast med på att offras för Gud utan också försäkrar sin far om att han kommer, inshaAllah (om Gud så vill), vara bland de tålmodiga.

Det mest gripande uttrycket är när Allah(SWT) säger att detta verkligen var en enorm prövning för far och son! ”Detta var klart och tydligt en prövning.”

Till minnet av denna prövning utför vi pilgrimsfärden där varje ritual har samband med den kärlek som en far och en mor har för sina barn. Safa påminner oss om Ismail(A), ett spädbarns törst och en mors förtvivlade sökande efter vatten för att släcka barnets törst. Resan till Mena med ett stopp vid Arafat återspeglar den färd som utfördes av far och son för att uppfylla Allahs(SWT) befallning.

Vad är anledningen till en sådan uppoffring? Kan man finna några anledningar för den? Har den noterats av historiker? Nej; Allah(SWT) har uppenbarat det och påminner muslimerna om händelserna år efter år under pilgrimsfärden.

Över tre tusen år senare, den 10 Muharram, 61 e.H. skulle historien komma att upprepa sig själv på slagfältet i Karbala. Det var då ropet som kallade på ett offer hördes; ropet som kallade till att skydda och rädda Islam och alla dess värderingar från att nedtrampas av Yezids orena fötter. Guds, wahdaniyyah och tawhid [tron på Guds enhet] stod på spel! Profetskapet stod på spel!
Rättvisa stod på spel! Tron på Domedagen stod på spel!

Flera mils avstånd från Mecka får vi återigen bevittna en far och hans son. Ali Akbar(A) står framför Imam Hossein(A) när han säger, ”Fader, jag ber om din tillåtelse att få gå och bekämpa Islams fiender.” Imamen(A) tittar på sin son kärleksfullt och säger, ”Akbar, du har min tillåtelse. Må Allah vara med dig! Men Akbar, du vet hur mycket din mor, systrar och fastrar älskar dig. Gå och säga farväl till dem först.” Akbar går in i hans mors tält. Varje gång han vill komma ut ur tältet drar mor, fastrar och systrar i honom och säger, ”O Akbar, Hur kan vi leva utan dig!”
Slutligen går Imam Hossein(A) in och vädjar till alla att låta Ali Akbar gå.

Imamen(A) hjälper sin son att förbereda sin häst. När Akbar börjar rida mot slagfältet, hör han fotspår kommandes bakifrån. Han blickar tillbaka och ser sin far, och säger då, ”Fader, vi har ju sagt adjö, varför går du bakom mig?” Imam Hossein(A) svarar: ”Min son, hade du varit en far så hade du säkerligen förstått hur svårt det är för en pappa att skiljas från sin son!”
Efter en häftig strid kan Akbar inget annat att finna sig övermannad av fienden som rusar från alla håll. När han faller från hästen, ropar han ut. ”O Fader, mina sista hälsningar, salams till dig!” När han träffar marken knäcks samtidigt ett spjut av som suttit fast i bröstet och bladet förblir inbäddat i Akbar bröst.

När vår Imam(A) hörde Akbars hälsning, salam blickande han mot floden Eufrat där Abbas låg och sade, ‘Abbas! Nu när din bror behöver dig som mest, vart har du gått? Med all sin kraft och tärd av smärtan i Akbar röst, börjar Imam Hossein(A) gå mot slagfältet.

När Imam Hossein(A) kommit fram ditt Akbar låg omfamnade han honom i famnen. Akbar hade sin högra hand på bröstet. Han placerade sin vänstra arm över sin fars axel. Imam Hossein(A) sade, ”Akbar, varför omfamnar du mig bara med en arm?” Akbar svarar inte. Imam Hossein(A) försöker då röra Akbars hand. Akbar gör motstånd men orkar inte hålla emot och Imamen(A) lyckas flytta bort handen försiktigt. Han får då syn på det! Han ser det fruktansvärda bladet från spjutet sticka ut från sin sons bröst. Imam Hossein(A) lägger Ali Akbar(A) på marken och sittandes på knä lägger han båda händerna på bladet från spjutet. Han blickar mot Najaf, och ropar ut: ”Fader, jag har kommit till min Khaiber!” och drar ut bladet.
Gabriel(A) röst hörs därefter ropa; ”Välkommen! Välkommen!”. Akbar(A) tar ett djup andetag och ligger sedan still!

Frid vare med dig O arvtagaren av Abraham(A), Allahs vän!
Assalamu ‘alaika ya waritha Ibrahima khalilAllah!