Mu’awiyahs regim


 

Mu’awiyah som var Syriens guvernör, sedan han blivit tilldelad denna position under den andra kalifens regim, hade nu styrt Syrien i över 22 år. Mu’awiyah var stamfadern till fjorton av de kommande Umayyad kaliferna, alla ättlingar till Abu Sufyan och Marwan.
Genom den ondskefulla propaganda som Bani Umayya, lyckats sprida under alla dessa år, hade nu Mu’awiyah erhållit stor makt. Efter krigen med Imam Ali(A) befann han sig nu i konflikt med den nyligen utsedda ledaren för muslimerna, nämligen Imam Hassan(A). Mu’awiyah som vägrade att avlägga trohetsed samlade sina anhängare och bad dem att rusta upp till krig. Hans anhängare gjorde som de blev tillsagda, och han sände dem sedan till krig mot Imam Hassan(A).

Imam Hassan(A) beordrade Hijr ibn Adey att förbereda generalerna och människorna för krig. Och enligt det traditionella sättet, gick bönutroparen ut för att kalla människorna till bönen för att på så sätt samla folkmassorna.
Människorna samlades i moskén och Imamen(A) steg upp på predikstolen och uppmanade folket att bemöta Mu’awiyahs armé.
Vid denna tidpunkt tystnade församlingen. Då Uday ibn Hatem al-Taei såg människornas tystnad reste han sig och sade: “Jag är son till Hatem, sobhanAllah, vilken skamfull situation, älskar ni inte er Imam(A) och er Profets(S) dotterson… fruktar ni inte Allahs(SWT) straff, och den skam den medför… ?

Då reste sig några av Imamens(A) anhängare, Qays ibn Saed ibn Ibadah, Maqel ibn Qays och Ziyad ibn Sa’sa’a för att väcka folket och beskylla dem för deras tystnad och olydnad. Folkmassorna reste sig således tillslut och begav sig mot slagfältet där de förberedde sig för strid.

Folkmassorna samlades på krigsfältet. De kunde indelas i olika grupper på följande sätt:
1) Khawarij, som enbart kom för att kriga mot Mu’awiyah och inte för Imam Hassan(A).
2) De som sökte förmåner eller krigsbyten.
3) De som deltog i kriget enbart på grund av lydnad till deras klan ledare, och inte av religiösa skäl.

Imam Hassan(A) sände en grupp av dessa krigare till staden Anbar under befälet av al-Hakim, men han förrådde Imamen(A) och blev bundsförvant med Mu’awiyah liksom de andra befälhavarna. Det gick så långt att självaste Imamen(A) åkte till Mada’in och därifrån sände han en trupp på 12 000 man ledda av Obeydallah ibn Abbas. Imamen(A) lade också Qays ibn Sa’d ibn Ibadah al-Ansari som vice befälhavare, för att på så sätt ta över befälet om Obeydallah skulle falla i strid.

Mu’awiyah sände oerhörda summor som mutor till Qays, i syfte att få honom överge Imamen(A) och byta sida. Qays vägrade att ta emot dessa och istället var det huvudbefälhavaren Obeydallah ibn Abbas som lät sig mutas av Mu’awiyahs pengar, och under natten rymde han med några av Mu’awiyahs anhängare och därmed blev armén på morgondagen utan befälhavare. Morgonbönen leddes av Qays, som senare tog över befälet och skickade ett brev till Imamen(A) för att meddela om vad som hade hänt.

Sveket mot Imamen(A) var enormt och Mu’awiyahs propaganda lyckades. Han sände spioner bland Imamens(A) armé för att skapa lögner, påhitt och att sprida osämja. En del av de skapade lögnerna var att Qays hade slutit fredsavtal med Mu’awiyah; andra spioner påstod att Imamen(A) hade slutit ett fredsavtal med Mu’awiyah.

På detta sätt blev Khawarij och de som var emot fredsavtalet lurade, och plötsligt samlades denna ilskna folkmassa och gick till attack mot Imam Hassans(A) tält varpå de sårade Imamen(A) i buken. Imam Hassan(A) bars iväg av sina trogna anhängare till Mada’in, där han stannade som gäst hos Sa’ad ibn Masoud al-Thaqafi, en av Imam Alis(A) kompanjoner i Mada’in.

Imamen(A) stannade hos al-Thaqafi för att vårdas. Under denna tid fick Imamen(A) reda på att en del av huvudstammarna som inte hade någon religiös identitet eller hade ett ingrott hat gentemot Imamen(A), hade skrivit till Mu’awiyah i hemlighet och Mu’awiyah i sin tur hade vidarebefodrat alla dessa brev till Imamen(A). I dessa brev bad Mu’awiyah om ett fredsavtal, där han lovade att han skulle gå med på alla Imamens(A) villkor.

Imamen(A) var fortfarande sjuk, hans kompanjoner hade splittrats, var och en åt varsitt håll, soldaterna var inte enade och strävade inte efter samma mål, var och en av dem följde sina egna intressen. Om kriget hade fortsatt vid denna tidpunkt hade detta inte gynnat Islam och muslimerna, för om Mu’awiyah hade vunnit kriget skulle han ändrat Islam och dess grunder och etablerat ett helt annat styre vilket skulle utrota varenda troende person från denna jord.
Imam Hassan(A) blev således tvungen att sluta ett fredsavtal med många och svåra villkor.